Lokalekonomi på Island
I september 2024 gjorde jag en Erasmus-finansierad fortbildningsresa till Island tillsammans med min kollega Heidi Barman-Geust. Jag jobbar som teamledare för forskningstemat Lokalekonomi och som projektledare i olika projekt som har att göra med jordbruksbaserade naturfibrer: ull, lin, hampa och nässla. Heidi Barman-Geust jobbar som teamledare för forskningstemat Hållbara livsmedelssystem. Planen för resan var att bli bekant med olika organisationer och företag som jobbar med dessa teman på Island, och att skapa kontakter för framtida samarbete och projekt. Vi hade en arbetsvecka på oss för besöket, och reserverade måndag och fredag som resdagar. Därmed gjorde vi studiebesök i tre dagar.
Vår värd under resan var The Culinary Institure of Iceland vid Menntaskólinn i Kópavogi. Menntaskólinn består av både yrkesinstitut och gymnasium och erbjuder förutom studier i gastronomi, även i företagsekonomi, naturvetenskaper, sociala ämnen och idrott. När vi under den första dagen besökte det kulinariska institutet i Reykjavik, fick vi se bland annat de rymliga och moderna utbildningsköken, en föreläsningssal och kylutrymmen för förvaring av livsmedel. Det råkade sig så lyckligt att studerande serverade en övningslunch för gäster just den dagen, så vi fick njuta av en trerätters lunch som serverades åt oss av artiga studerande i skenet av levande ljus. Efter lunch höll vi en presentation om projekt och forskning inom bioekonomi på Novia samt om aktörer som jobbar med mathantverk i västra Nyland, och fick höra om Slow Food Reykjavik.
Ull och andra naturfibrer
Dag två åkte vi norrut, till det Isländska Textilcentret i Blönduóus. Centret finns i en tidigare internatskola för kvinnor, som erbjudit utbildning i handarbete och matlagning. Idag fungerar textilcentret som en möjliggörare för isländska och internationella textilkonstnärer och forskare, genom att erbjuda residens och tillgång till utrustning. I samband med textilcentret finns ett textillaboratorium med toppmodern textilutrustning och digital teknik, inklusive två digitala vävstolar, laserskärare, laserskrivare, 3D-printer och digital broderi- och stickmaskin.
Textilcentret samarbetar med utbildningsinstitutioner, textilföretag och föreningar och olika organisationer på Island. De faciliterar forskning inom områden som traditionellt hantverk och kulturarv, textilinnovation och digitala textilier. Textilcentret deltar även i nationella och internationella program och projekt.
Vi fick höra om ett intressant ullfärgningsprojekt som var ett samarbete mellan textilcentret, centret för marin bioteknologi BioPol och spinneriet Istex. Målet var att skapa en hållbar färgningsprocess för isländsk ull med det lila färgämne som produceras av bakterien Janthinobacterium lividum. Testerna tyder på att det finns potential att skala upp färgproduktionen. Nästa steg skulle vara att testa kvaliteten på ljus- och tvättålighet av de färgade ullproverna.
Även om vi tyckte vi såg betande får överallt vi rörde oss, fick vi höra att fåruppfödningen på Island är på nedgång. Textilkonstnärer som kommer till orten förväntar sig att det ska vara lätt att få tag på lokal ull, men i själva verket säljer majoriteten av fåruppfödarna sin ull till det isländska spinneriet Istex. Ytterst få säljer ull och ullprodukter direkt till konsumenter. I allmänhet såg ullen trots allt ut att ha en helt annan status på Island än i Finland, genom de eftertraktade islandströjorna och andra produkter. I Reykjavik hittade man till exempel jackor av märket Ice Wear, som var stoppade med ull i stället för dun.
Islandsfåret har bevarats väl, tillsammans med andra ursprungsraser i landet. Det hör till de nordeuropeiska kortsvansade fårraserna, tillsammans med t.ex. Ålandsfåret. Ullen består av två lager: fin underull och grova täckhår. På textilcentret finns även konstnärer som jobbar med andra naturfibrer än ull, t.ex. lin. Flera personer nämnde också odling av industriell hampa på östra Island i Gautavik.
Mat för lokalsamhället
Samma dag besökte vi Amber Monroe och hennes lilla företag Ísponica i Hofsós. Amber odlar mikroörter och ätbara blommor med hjälp av akvaponik. Hon föder upp fisk (tilapia, guldfisk och fjällröding) i vattenbehållare fyllda med vatten från bergskällorna, och använder det näringsrika avfallsvattnet från fiskarna för att vattna grönsakerna. Planen är att utvidga produktionen till större utrymmen, skaffa mer automatik och börja odla bladgrönsaker och svampar, eftersom det finns en större efterfrågan för dem än för mikroörterna. Ett mål är att göra regionen mer självförsörjande på grönsaker, eftersom den inhemska produktionen inte ens närapå räcker till för att täcka grönsakskonsumtionen i landet.
Följande dag besökte vi BioPol, som är ett företag inom marin bioteknik. Det är beläget i Skagaströnd på nordvästra Island. Företaget undersöker biotan i Húnaflói-bukten, bedriver forskning inom bioteknikområdet och stöder innovation inom marin bioteknik. Dessutom hyser BioPol i sina utrymmen ett fint mathantverkscenter, Vörusmiðjan. Hit kan lokala fåruppfödare och fiskare komma för att använda det livsmedelsgodkända köket för att tillverka korv, röka fisk eller tillverka andra produkter. Centret ordnar även kurser och workshops.
Sammanfattning
Island är ett avlägset land med karga landskap, extrema väderförhållanden och en relativt liten befolkning. Trots detta, eller tack vare detta, verkar det som om nätverken kring lokal mat och textilproduktion är starka. Fårkött, fisk, salt, alger och ull var råvarorna som fastnade i mitt minne som de mest centrala för den lokala ekonomin och turismen. Människor som jobbar med mathantverk och småskalig odling och förädling känner varandra, litar på varandra och samarbetar. Att små företag kan dela på resurser som ett livsmedelsgodkänt kök, minskar på behovet av enskilda investeringar och inköp, stöder lokalsamhället och bidrar till cirkulär ekonomi.
Liksom i Finland, är ullen främst en biprodukt av köttproduktion, och fårhållning över lag är på nedgång. Den isländska ullen har trots allt stark internationell brand och etablerade värdekedjor, vilket den finländska ullen saknar. I Finland finns det däremot många gårdar som säljer ullprodukter direkt till konsumenterna, vilket inte är vanligt på Island. Båda länderna har saker att utveckla, men på olika sätt. Samtidigt behövs ett nordiskt och europeiskt samarbete för att inte förlora hela ullproduktionen och -förädlingen till de stora aktörerna, som Kina.
Reseskildringen har godkänts för publicering av Novias redaktionsråd 7.10.2024.
ISSN: 2670-028X
Reseskildringen har publicerats i Novias publikationsserie RS: Reseskildringar. Inläggen har godkänts av Novias redaktionsråd.
Novia Publikation och produktion, serie RS: Reseskildring, ISSN: 2670-028X
Vi följer CC_BY 4.0 om inget annat nämns.