Killarna står för musiken, tjejerna skriver texten ”för de är ju intresserade av sånt”

Inom musikundervisning finns det skäl att var kritisk till sina metoder, så att man inte kapslar in eleven – människan – i lärarens tankevärd.

"Lärare förändrar världen". "Musik och konst förändrar världen". Kopplingen mellan dessa två honnörsord har snurrat i mitt huvud i höst. Orsaken är den omskakande påminnelsen om (ut)bildningens roll i samhället jag fick av Juha Suorantas & Sanna Ryynänens bok Taisteleva tutkimus (2016). Boken är den första i sitt slag om en ställningstagande forskningstradition, om forskning och undervisning som en form av aktivism som skapar och avspeglar ett samhälle grundat på jämställdhet och människors lika värde.

Man kan urskilja en tudelning av synen på utbildningens roll i samhället. En tämjande bildningstradition karaktäriseras av att anpassa människor till rådande samhällsstrukturer och ideologier. I andra ändan av paradigmet finns den frigörande pedagogiska traditionen där fritt tänkande bidrar till självförståelse och sporrar till förändring. Det senare är i samklang med Paulo Freires (1921–1997) tankar om att undervisning är till för att problematisera och frigöra, inte tämja och programmera. Men vad betyder det i praktiken?

Vad gäller musik, och inte minst instrumentundervisning, bygger den ännu i hög grad på mästare–gesäll-tanken med dess inneboende kunskapshierarki. Mästaren lär ut, den unge tar till sig. Instrumentundervisning är hantverksbetonad, och musikaliska praktiker och betydelser vidareförmedlas till nya generationer i mötet mellan lärare och elev. I bästa fall sporrar man till kritiskt tänkande, i värsta fall lär man som man har blivit lärd, det vill säga vidareförmedlar invanda mönster och tankemodeller.

Inom musikundervisning, där man ofta skapar sitt eget undervisningsmaterial, alternativt vänder sida i notboken, finns det skäl att var kritisk till sina metoder, så att man inte kapslar in eleven – människan – i lärarens tankevärd och således tämjer hen enligt de många hegemoniska strukturer som ännu råder inom musikbranschen.

Ofta kan det röra sig om dolda värderingar som reproduceras utan att man kanske ens reflekterat över dem; gitarristen och trummisen avbildas som en han medan flöjtisten eller vokalisten i bandet oftast är en kvinna. Killarna står för musiken, tjejerna skriver texten "för de är ju intresserade av sånt". Lärare och musiker förändrar världen, men kan också bidra till status quo.

Musikhistorien kommer nämligen till liv i vardagen, på lektionen och i all male-spellistan. Underrepresentationen av kvinnor som komponerar, trummar, spelar elbas eller dirigerar kan leda till kreativitetshämmande "sanningar", att dessa är exklusivt manliga domäner. Många av dessa processer har sitt ursprung i musikutbildningarnas konserverande tradition med standardrepertoar av kanoniserade (manliga) genier. Hur blev det så här och hur kan jag bidra till en förändring?

Freire alfabetiserade och medvetandegjorde Brasiliens fattiga befolkning men hans frigörande pedagogik har många tidlösa och universella budskap: Undervisning får inte frukta debatt, verklighetsanalys eller fly konstruktiva diskussioner. När människan reflekterar över sin verklighet upptäcker hon att hon inte lever "i" utan "med" den och genom egen aktivitet även kan förändra den. Kritiska pedagoger och musiker är en samhällelig förändringskraft.

Impuls: En Impuls är en kulturkolumn, där åsikter och perspektiv är skribentens egna.

Texten har publicerats av Hufvudstadsbladet 3.10.2018 och kan läsas här: https://www.hbl.fi/artikel/bortom-manliga-genier-webbrubbe-killarna-star-for-musiken-tjejerna-skriver-texten-for-de-ar-ju-2/

Bild: Pixabay.com