Platserna, färdiga, flyg!

Kolumnen har publicerats i Västra Nyland den 20.3.2026.

Tänk dig in i följande situation: Du har som ung vuxen precis flyttat ut från barndomshemmet och eftersom hemknutarna, ja faktiskt hela Europa, hotas av en annalkande svältperiod tvingas du på kort varsel söka dig iväg från den plats du hitintills kunnat kalla ditt hem.

Det är oklart exakt vart du ska ta dig, men klart är att döden väntar om du misslyckas. Detta låter kanske som något från en dystopisk tv-serie, men faktum är att detta är vardagen för många unga varje år.

Låter ju rätt hemskt, eller hur? Så kanske bäst att jag förtydligar mig för att förhoppningsvis lyckas skaka bort dystopikänslan: Det handlar alltså inte om människor, utan om unga fåglar och den situation de står inför på hösten. För de arter som övervintrar i tropikerna är scenariot ovan nämligen en del av den normala årscykeln. Och för dem är det ingen katastrof det handlar om, utan en högst normal del av det liv de är väl anpassade till.

På hösten gäller det att ta sig till de varma regionerna med god mattillgång, för att sedan stanna där ett antal månader innan det är dags att besöka de nordliga breddgraderna igen. Det behövs nämligen för att hitta sig en partner och föra släkten vidare.

Redan länge har det stått klart att fåglar har en inre kompass som gör att de vet vartåt söder är respektive norr, och att de med hjälp av denna vet att navigera söderut på hösten och norrut på våren. Det som vetenskapen däremot först de senare åren fått koll på är hur fåglarna, och då speciellt de unga oerfarna individerna, hittar fram till de exakta övervintrings- och häckningsplatserna och hur processen att etablera sig som vuxen häckfågel går till.

Själv har jag under årens lopp haft möjlighet att studera två arter, bivråken och skräntärnan, litet närmare i denna bemärkelse. Medan de unga bivråkarna på hösten helt kallt överges av föräldrarna och får söka sig till övervintringsplatserna i tropiska Afrika på egen hand, ledsagas den nya generationen skräntärnor fram till vintervistelseplatsen av sin pappa. Först här separerar de. Ingendera arten kommer tillbaka till Finland som ettåring, utan stannar i Afrika för att samla livserfarenhet. Tidigast som treåringar, ibland först senare, återvänder de till Finland för första gången.

Returresan inleder de då på egen hand, men kan under färdens lopp tidvis flytta tillsammans med andra unga i samma situation de råkar stöta på. Hos båda arterna flyttar de vuxna fåglarna tillbaka några veckor tidigare, så under vårflytten vankas ingen hjälp från vuxna. Först efter att ha flugit fram och tillbaka mellan Finland och Afrika två-tre gånger etablerar de sig som häckande vuxna. Under denna tid vandrar de vida omkring här uppe i norr sökande efter en lämplig boplats att slå ner bopålarna på. Rätt fascinerande livsöden, eller vad?

Och nu är det så dags igen. Till alla våra bevingade vänner: Lycka till på den stundande färden!

Patrik Byholm

Forskande utbildningsledare vid Yrkeshögskolan Novia i Raseborg