Möte med isbjörn

Kolumnen har publicerats i Västra Nyland 17.11 och hittas på Västra Nylands hemsida. 

Isbjörnsmamman och ungen avbryter sin måltid vid ett sälkadaver och tittar rakt på oss. Vi befinner oss ombord på ett norskt forskningsfartyg norr om Svalbard, ungefär på 81 grader nordlig bredd, där havsisens kant just då går, när vi ser björnarna. Jag har som enda studerande fått en plats på den tre veckor långa turen för att jag arbetar med min pro gradu om arktiska djurplankton.

Det är september och havsisen i Arktis är som minst. Vi befinner oss på en plats som alltid är istäckt. Eller som alltid förr var istäckt. För under de senaste 30 åren har den arktiska havsisen krympt med väldig fart, ungefär med fyra procent på ett decennium. Det område som täcks av permanent is har krympt allra fortast och förutspås försvinna från Norra ishavet redan i mitten av det här seklet. Om somrarna kunde man i så fall åka båt ända till nordpolen.

Isbjörnarna verkade må bra på isflaket. Ismåsar väntade på rester. Vi hade varit tvungna att köra långt norrut från Longyearbyen, som är den största bosättningen på Svalbard, för att nå fram till iskanten. Där vid kanten stannade alla forskarna upp för att titta på isbjörnsfamiljen. Vi fick till och med sällskap av besättningen, fast de seglar i Arktis året om, så speciellt var det att vi fick se isbjörnar i sin naturliga miljö på 20 meters avstånd. Djuren tittade nyfiket på oss och fortsatte sedan äta sitt byte. Många oroar sig över just isbjörnarnas öde, men i verkligheten är de bara en droppe i havet av alla de ekologiska följder som orsakas av att det permanenta istäcket förtunnas och att perioden med istäcke blir allt kortare.

Havsisen är växtunderlag för alger som lever på isen och som från och med vårens första solstrålar erbjuder näring åt de skaldjur och fiskar som lever i och under isen. Livet i havet börjar alltså blomma upp redan långt före den algblomning som följer när isarna smälter. Isen har en enorm betydelse i synnerhet för djurplankton, till exempel hoppkräftor och lysräkor. Deras betydelse i näringsnätet sträcker sig till sälar, valar och isbjörnar. Alla ekonomiskt viktiga fiskar är också beroende av djurplankton.

Ett halvår efter mötet med familjen isbjörn åker jag snöskoter över fjordens is. Jag studerar havsisekologi på en kurs vid världens nordligaste universitetscentrum, University Centre in Svalbard. Det är mars och istäcket i Arktis är som störst. Trots det måste vi köra till andra sidan av ön Spetsbergen för att hitta havsis, för fjordarna intill Longyearbyen har inte frusit. För att ta våra prover sågar vi upp en vak i den 40 centimeter tjocka isen och där tar jag mig sedan ett dopp när vi är klara.

Idag undrar jag om den fjorden alls fryser till om tio år.

Ella von Weissenberg är doktorand vid Forskarkollegiet inom bioekonomi vid Yrkeshögskolan Novia i Raseborg.
Översättning från finska av Sara Torvalds.

Foto: Unsplash, Svalbard