Finska viken skiftar färg

Kolumnen har publicerats i Västra Nyland 22.4.2020, länk till publikationen >> https://www.vastranyland.fi/artikel/finska-viken-skiftar-farg/

Under ett möte fick jag se en satellitbild av Västnyland tagen en molnfri dag i februari. Jag slogs av den enorma kontrasten mellan de mörka klara isfria vattnen ute till havs och lervällingen som kallas Pojoviken. Vattnet mellan ytter- och innerskärgården var också brunt och man kunde följa den grumliga strömmen från Pojoviken långt ut till havs.

Faktum är att Finska vikens färg långsamt håller på att skifta mot en allt brunare ton. På engelska kallas fenomenet brownification. Ganska långt kan vi skylla på regnen som särskilt i vinter har sköljt ut mängder av humus, dvs ”brunt” organiskt material från åkrar, skogshyggen och dikad mark.

Det talas förvånansvärt lite om hur de kraftiga regnen påverkar våra vattendrag. För vattendragen längs våra kuster är läget oroväckande. Förutom översvämningar och fukt i källaren orsakar den gångna rekordregniga vintern flerfalt högre fosforutsläpp i havet än en normal vinter med istäcke. I och med högre fosforutsläpp till havs bäddar det för en ökad risk av algblomningar i sommar. Alla de insatser som gjorts för att situationen vid kusterna skall bli bättre riskerar att gå om intet. Verksamhet såsom spridning av gips, konstruktioner av skyddszoner och våtmarker samt plantering av träd och andra vattenälskande växter är viktig. Men i framtiden måste allt effektivare metoder vaskas fram för att rädda våra kustvatten.

Förutom de myckna regnen har vi också haft en marin värmebölja i vintras. De flesta ser framför sig parasolldrinkar och svettiga sandstränder när man talar om värmebölja, men sanningen är den, att värmeböljor kan förekomma också vintertid. Det här blir uppenbart när man inser att Östersjön varit så gott som isfri hela vintern. Att havet i snitt är två grader varmare än normalt på vintern är i hög grad problematiskt.

I och med att stora mängder organiskt material sköljs ut med regnen påbörjar en förmultningsprocess i vattnet som kräver syre. Tänk på komposten som kör igång så fort du skopat om den några gånger och luftat den. I havet funkar det på samma sätt, förutom att mängden syre är mycket lägre. Finns det för mycket biologiskt material som bryts ner leder det till syrebrist och därmed döda bottnar.

Ett typiskt exempel på biologiskt material som sjunker till botten är blågrönalgblomningen som på sensommaren dör efter att den blommat klart och som konsumerar syre under förruttnelseprocessen. Det största problemet med blågrönalgerna är inte alls att de är giftiga, utan att de gör slut på havets syre. En positiv nyhet är att syreläget för tillfället är bättre än normalt eftersom den stormiga isfria vintern bidragit till att syre blandats ner i djupen.

Sommaren står inför dörren och det återstår att se hurudan den blir. Det behövs inga grodor eller svalor för att inse att blomningen kan bli kraftig ifall av heta stilla dagar.

Jonna Engström-Öst är specialforskare vid Yrkeshögskolan Novia i Raseborg.