Efter tio år på bondgården
Kolumnen har publicerats i tidningen Västra Nyland 19.3.2024.
Samtidigt som vi oroar oss över att landsbygden ödeläggs, finns det bland unga ett intresse för landsbygden. Det syns i olika undersökningar, och i tv-program som handlar om att flytta till landet, renovera gamla hus eller söka en partner som har en bondgård. Det finns behov av nya bostadslösningar på landsbygden för distansjobbare, singlar, downshiftare och de som vill börja odla eller hålla djur, men inte har en egen gård. Alla som bor på landet behöver inte leva i en kärnfamilj med villa, vovve och Volvo, eller vara barn till jordbrukare. Själv fick jag för nästan exakt tio år sedan chansen att förverkliga drömmen om livet på landet och ta över ett jordbruk. Nu tycker jag alltså det är dags för lite reflektion.
Jag har gjort det mesta den traditionella vägen, tagit över en släktgård, flyttat in med man och barn och renoverat huset (och vi har en Volvo). Jag började med häststall och fårhållning och åkrarna fungerade som bete åt djuren och för att producera hö för vinterns behov.
Att bo på landet var i sig inget nytt för mig, eftersom jag bott på samma gård som barn. Det är mörkt på vintern och man får se till att snön blir plogad, huset hålls varmt och att vattenrören inte fryser. På sommaren är det grönt och fint, och ganska lugnt, så länge fåren inte är på rymmen varje dag. Grannarna är hjälpsamma och har koll på saker, och ibland kommer släktingar på oväntat besök. Livet är väldigt väderberoende. När andra njuter av en varm och regnfri sommar, oroar man sig över att grödorna på åkrarna torkar bort.
Det finns många som har åsikter om hur man ska göra saker, och det är bra att lyssna på dem som har erfarenhet, men till slut måste man fatta sådana beslut som man själv kan leva med. Man behöver ha genomtänkta avtal med samarbetsparters, och dra tydliga gränser dem man involverar i sin verksamhet.
Den som gillar djur ser genast möjligheter i ladugårdar och uthus för att ha hästar, får, höns och kaniner. Det gjorde jag i alla fall. Snart märkte jag hur mycket tid det går till att springa omkring och ge mat och vatten åt alla djur och städa i stallarna, och hur det fysiska arbetet känns i axlar och rygg. Det gäller alltså att planera logistik, ergonomi, tidsåtgång och avfallshantering helst innan man sätter i gång.
Lönsamheten i jordbruket är tyvärr något man får kämpa med. Vågar man göra stora investeringar, satsa allt på ett kort och binda sig för resten av livet, eller går man in för mångsidig verksamhet med låg risk och minimerar beroendet av externa insatsmedel? Både det små- och storskaliga behövs.
Själv valde jag efter några år som lantbruksföretagare att skära ner på verksamheten, arrendera ut största delen av åkrarna och söka lönearbete annanstans, för att jag insåg att storskaligare jordbruksverksamhet inte är för mig, och att jag trivs med lönearbete. Nu jobbar jag som projektledare och teamledare för lokalekonomi vid Yrkeshögskolan Novia, och glädjande nog, får jag också i mitt nuvarande jobb fundera på landsbygdsutveckling, entreprenörskap och hållbarhet.
Det jag fortfarande tycker är det finaste med jordbruket och livet på landet är den konkreta inverkan man har på sin omgivning. Genom sina beslut kan man påverka att ängar och skogsbeten hålls öppna och naturens mångfald gynnas, att kulturlandskap bevaras och koldioxid lagras i jorden, och producera mat åt sig själv och sina medmänniskor. Och så förstås djuren, byasamhället, lugnet, landskapet, dofterna och stjärnhimlen.
Ulrika Dahlberg jobbar på Yrkeshögskolan Novia i Raseborg