Distanskultur på jobbet och i skolan

Kolumnen har publicerats i Västra Nyland 7.4.2021.

Att vara online på plats betyder inte nödvändigtvis att man också är närvarande. Vi måste hitta knep för att få våra elever och studerande att vilja och orka vara närvarande då vi jobbar online. Vi måste sporra och inspirera varandra att vara aktiva. Det är mycket svårare för många att vara koncentrerade under en lektion, ja en hel skoldag, då de sitter vid datorn jämfört med att de sitter i klassrummet. Detsamma gäller då man deltar i skolningar och möts på distans.
En av de sakerna som jag har upplevt att är avgörande för att man ska hållas närvarande är aktivitet och det kräver inga större förberedelser. Det kan handla om handuppräckningar, tummen upp eller korta svar i chatten. Om man har tid att förbereda finns det olika tillämpningar med tävlingar, gemensamma anteckningsytor och annat som bidrar till aktivitet.

Det andra som jag upplevt mycket viktigt i utbildningssammanhang är att hålla lektioner enligt schema. Det betyder inte att läraren måste prata hela tiden, utan studerande kan också göra uppgifter under lektionen. Om vi jobbar enligt schema möjliggör vi mänskliga möten och bidrar till en känsla av gemenskap, trots att det sker online. Efter lektionen kan många fina samtal uppstå om man har tid att stanna kvar en stund i det virtuella rummet. Då finns det en chans att prata, precis som man gör i klassen medan man packar sin väska och plockar undan för att gå vidare till nästa lektion.

Sedan kommer det omtvistade ämnet. Ha din webbkamera på! Detta gäller lika väl under lektioner och föreläsningar som under möten. Ingen dyr webbkamera behövs, det går lika bra att använda telefonen som webbkamera. Vad är det med oss finnar som håller långa möten via fina program som möjliggör det mesta, men vi ser inte varandra? De flesta har sin kamera avstängd. Det råder till och med en kultur där det är genant att ha sin kamera på. Jag deltog i ett nationellt möte för yrkeshögskolor. Vi var kring tio deltagare och jag droppade in, hälsade, stängde min mikrofon som man bör, men lämnade min webbkamera på. Då påpekade mötesdragaren: ”Ursäkta, du har visst glömt din kamera på”. Varför? Mötesordförande för punkt för punkt en monolog. Låter det bekant? Någon skriver i chatten: ”det låter bra” och i slutet av mötet ”tack för ett bra möte, hejdå”, men vi har inte sett varandra under hela mötet. Det är förståeligt att kameran är avstängd om deltagarantalet är stort, men man kan lägga kameran på när man har något att säga.

Vi kommer att jobba mer och mer på distans, oberoende av hur länge den rådande pandemi tvingar oss till det. Vi kommer längre ifrån vår arbets- och studiegemenskap. Det är allt svårare att få känslan av närvaro och samhörighet. Men ett litet steg till samhörighet och tillhörighet är att ha din webbkamera på vid online-tillfällen. Var aktiv! Samverka, nicka eller visa tummen upp. Det räcker inte att bara vara på plats utan var också närvarande!

Taina Sjöholm är lektor vid Yrkeshögskolan Novia i Raseborg.