Delaktighet och meningsfullhet föder tillhörighet

Kolumnen har publicerats i tidningen Västra Nyland 9.1.2024. 

Dissonans kommer att vara detta års tema för nätverket A Sustainable Tomorrow, Nordens största digiloga hållbarhetsevent. Med dissonans syftar man på frågan varför vi inte gör det vi vet att borde göras för en mera hållbar utveckling. Det är en viktig fråga som knyter an till ett större samhällsfenomen – eller problem. Delaktighet. För att få ändan ur vagnen behöver vi känna oss delaktiga och allt färre verkar känna så i dagens samhälle.

Ungdomsföreningar, politiska partier och frikyrkor dras alla med minskande medlemsantal och framför allt en krympande skara aktiva medlemmar. Mera än hälften av de finländska hushållen är en persons hushåll. Allt flera glider ut i kritikerrollen där de med sociala media som plattform kritiserar dem som orkar försöka upprätthålla eller förändra något i vårt samhälle. Känslan av att kunna påverka är central för oss mänskor, i arbetet och i samhället. Aaron Antonovsky fann att det var en grundbult för arbetshälsa och Mikael Kurkiala nämner det omvänt som så, att ”när vi förlorar vår handlingskraft förlorar vi också vårt hem och vår tillhörighet i världen”. Hanna Arendt åter konstaterar att ”upplevelsen att överhuvudtaget inte tillhöra världen utgör den totalitära statens väsen och den ideologi som förbereder dess bödlar och offer”. Totalitarismen breder ut sig i en oroväckande takt, även i Europa. Demokratin är på tillbakagång och allvarligt hotad. Så vad göra?

Hur kan vi engagera mänskor och skapa en upplevelse av att ha ett hem och en tillhörighet? Den tyske sociologen Hartmut Rosa skriver något han kallar resonans. Vi kan kanske inte råda över den stora världen, men vi kan enligt honom göra något åt hur vi relaterar till den lilla världen – dem vi möter runtomkring. Kanske vi inte behöver ha som mål att konsumera, vinna och äga allt. Resonans är Rosas begrepp för ett helt annat sätt att relatera till omvärlden.

Resonansbegreppet är nästan motsatsen till dissonans som nämndes i början. Det är, menar Rosa, känslan av att något inom mej vibrerar tillsammans med någon eller något utanför mej. En vacker beskrivning av mänskligt liv då det är som bäst. Resonans gör mej delaktig. Ett centralt verktyg för att ”resonera” är att lyssna och att fråga. Om vi då ”köper” Rosas resonemang, kanske det finns saker vi kan göra för att motverka ensamhet och främlingskap. I dagens globaliserade värld behöver ungdomar känna sig delaktiga, inte bara i en lokal gemenskap utan även i ett större sammanhang.

Vi har inom ingenjörsutbildningen i produktionsekonomi vid Novia i Vasa infört en utbytestermin i vår läroplan. Vi vill att våra studerande ska få ”resonera” med andra kulturer och förhoppningsvis knyta meningsfulla relationer över språk- och kulturgränser samtidigt som de lär sig mera om sitt fackområde och tekniska lösningar på våra miljöproblem. Då kan kanske en del fördomar bytas mot en uppskattning och insikten att vi har mycket att lära av varandra. Det finns mycket forskning som visar att studerandeutbyten ger just sådana effekter. Och avslutningsvis, jo, studerandeutbyten kan anses öka det ekologiska fotavtrycket genom att man reser långa sträckor. Det finns två argument för att ändå göra detta. Dels för att dessa ungdomar reser mycket oavsett och dels för att en utbytestermin kan ge ett större positivt handavtryck, alltså positiva effekter i längden genom att fostra framtida förändringsagenter med nätverk till andra likasinnade.

Roger Nylund, utbildningsledare och lektor i produktionsekonomi vid Yrkeshögskolan Novia