Svenskan är lätt!

Kolumnen har publicerats i ÅU 2.7.2024. 

”Hur och var har du lärt dig svenska?”

Som finskspråkig i en svenskspråkig arbetsgemenskap får jag ofta den frågan.

”I Sverige”, svarar jag kortfattat, men faktum är att vägen till att jag talar svenska är mycket längre och mer komplicerad än så.

Min väg till den svenskspråkiga gemenskapen började redan som barn, eftersom min mamma är svenskalärare. Även om vi aldrig talade svenska hemma fick jag en positiv inställning till svenskan med mig hemifrån. Som tonåring hade jag också flera svensktalande kompisar. Jag lärde mig att höra mer svenska, lärde mig att förstå språket, även om jag oftast svarade på finska.

I gymnasiet bytte jag till lång svenska, trots att jag var ganska dålig på svenska, men jag tyckte ändå att svenska var lättare än andra språk. Eller som min svenskalärare brukade säga: ”Ruotsi on helppoa!” (”Svenskan är lätt!”).

Efter gymnasiet började jag studera till sjukskötare, på finska. Under studiernas gång började jag fundera på att stärka mina övriga språkkunskaper. Jag tänkte att jag skulle åka på ett utbyte. Jag grubblade och valde mellan mina alternativ svenska och franska.

Jag valde svenska. Jag ville bli en sjukskötare som kunde betjäna patienter på svenska.

Utbytet var fantastiskt. Jag tillbringade en höst i Stockholm. Efter utbytet hade jag lärt mig svenska ganska bra, men det var svårt att hålla kunskaperna vid liv eftersom jag använde svenska ganska sällan. Jag ville lära mig mer.

Efter att ha jobbat som sjukskötare i ett och ett halvt år var jag på väg till Stockholm igen, den här gången för ett sommarjobb. Jag lärde mig svenska igen, men återigen var det svårt att hålla i gång språkkunskaperna.

När jag skulle söka till en magisterexamen, började jag för första gången fundera på om jag kunde studera på svenska, men jag valde ändå att studera på finska.

När jag var klar med min magisterexamen började jag fundera på jobbmöjligheter. Sanningen var att det fanns fler jobb inom min bransch för personer som kunde svenska. Det fick mig att öva på min svenska igen. Den här gången åkte jag till Åland och jobbade en sommar som sjukskötare.

Efter sommaren vågade jag söka jobb som vårdlärare på svenskspråkiga yrkeshögskolan Arcada i Helsingfors, och jag fick jobbet.

Även om jag på Arcada mest undervisade på det engelskspråkiga sjukskötarprogrammet fick jag också undervisa en del på svenska. Jag minns min första föreläsning, som jag höll på svenska. Jag var rädd, men jag klarade det.

För tre och ett halvt år sedan bytte jag jobb till YrkeshögskolanNovia i Åbo. Det var också ett slags test. Nu var mitt jobb att undervisa mest på svenska.

Jag fick också nya ämnen att undervisa i, till exempel forskningsmetodik, vilket innebar att jag fick lära mig en helt ny vokabulär. Även om jag ofta känner att det kunde ha varit mycket enklare att välja ett jobb på finska, är jag väldigt glad att jag inte valde den enkla vägen. Jag lär mig nya ord hela tiden och det är det bästa.

Jag frågar mig ofta, varför gjorde jag det inte lättare för mig att lära mig svenska? Varför började jag inte studera till sjukskötare på svenska efter gymnasiet?

Jag visste inte att det var en möjlighet.

På Novia i Åbo har vi några finskspråkiga i varje årskurs som har hittat den här möjligheten och vill lära sig svenska. Men jag önskar att fler finskspråkiga som jag, som vill lära sig svenska och utmana sig själva, skulle våga söka till sjukskötarstudier på svenska.

Vi behöver fler sjukskötare som kan svenska och att studera är ett bra sätt att lära sig språket.

Emilia Kielo-Viljamaa, sjukskötare, lektor i vård vid Yrkeshögskolan Novia i Åbo