Varför jag valde permakultur - uppvaknandet
En helt ny livsstil. Ett helt nytt sätt att leva. Leva i samklang med naturen. Vara närmast självförsörjande. Skog runtomkring mig. Sjö, tillgång till vatten. Grönska runt huset. Tanken är slående, men inte ny. Tankarna går till tiden när jag växte upp.
Det var på 40-talet efter våra krig då landet skulle återubbyggas från krigetss skador. Att människorna också var skadade hade man inte tid och tillfälle att tänka på. Det gällde att ta itu med återbyggnadsarbetet. När jag föddes hade återbyggnadsarbetet redan kommit långt. Nya hus byggdes upp på löpande band, så kallade frontmannahus. Som svampar växte fram vid Aura å, så även vårt hus. Huset var byggt av trä, tegel med stenfot, veranda, källare, bastu och uthus för ved samt utetoalett. Och förstås grisstia. Nästan alla hade ju en egen gris.
Våra leksaker bestod mest av kottar och fritiden sommartid gick åt till att vandra i skogen, plocka bär av olika sorter och simma i ån som då ännu var ren och uppfriskande. Hemma på gården hade vi potatisland, där odlade föräldrarna rovor, som jag än idag älskar, och andra grönsaker. Äppelträd och bärbuskar planterades vid byggstarten så de hann bli stora redan när jag var liten. Vi hade även egen vattenbrunn. Kunskapen om resurser och dess förgänglighet fanns med från morgon till kväll. Vi levde till stor del på det som fanns inom vår gårds räckvidd. I byn fanns butiken med mjölk, kaffe, socker och annat som förgyllde vardagen.
Jag hade turen att ha en farmor som sydde kläder, en mamma som stickade vantar och mössor. Min far var händig och kunnig på byggnadsarbete så han höll huset i skick. Min mormor bakade jättegoda limpor i stenugn. Enligt dagens mått skulle det kanske betraktas som en torftig tillvaro, men för mig var den idyllisk. Inget fattades oss.
När jag blev bekant med permakulturtänket 60 år senare var det som att hitta hem. Att leva på naturens villkor som vi gjorde förr. Äta det som naturen bjuder oss på, både det vilda och det odlade. Det är inte en ny tanke, det fanns redan då, överallt. När jag var barn levde de flesta så här. Jag känner mig lyckligt lottad som har möjligheten att återuppleva det och sträva till att leva nu som jag gjorde då.
