Att växa upp i ekonomisk utsatthet: välmående, fritid och hopp

Bild: © Zurijeta, via Canva.com. Bearbetad.

Exemplen ovan illustrerar något som länge framkommit i både statistik och forskning: finländska barn och unga växer upp under mycket olika ekonomiska villkor [1]. Studier från Finland och övriga Norden visar att ekonomisk utsatthet kan innebära oro över vardagliga nödvändigheter, begränsade möjligheter till social delaktighet samt känslor av skam och utanförskap [2,3]. Samband har också påvisats mellan familjens ekonomiska resurser och barns och ungas rörelsevanor samt deltagande i organiserade fritidsaktiviteter och idrott [4].

Även om barn och unga ofta utvecklar egna strategier för att hantera de utmaningar som följer av en ekonomiskt pressad vardag [3] kan ansvaret för att uppmärksamma deras situation inte läggas på dem själva. Samtidigt har forskning belyst hur frågor om barnfattigdom ofta hamnar i bakgrunden, trots att yrkesverksamma inom exempelvis skola och socialt arbete regelbundet möter barn och familjer som lever i ekonomisk utsatthet [5,6]. Detta är problematiskt eftersom ekonomiska villkor formar barns möjligheter att delta i sammanhang som är viktiga för både välbefinnande och framtidstro.

Aktiv fritid, delaktighet och ekonomiska förutsättningar

Tidigare forskning visar att en aktiv fritid har samband med välbefinnande hos barn och unga. Både internationell [7] och nordisk forskning [8] visar att unga som deltar i organiserade fritidsaktiviteter i genomsnitt mår bättre än unga som inte gör det. Särskilt starkt förefaller sambandet vara för deltagande i organiserad idrotts- och friluftsverksamhet [9]. Samtidigt är möjligheterna att delta i organiserad fritidsverksamhet ojämlikt fördelade. Inom projektet Alla med! – Kaikki mukaan!  framkom att en fjärdedel av de tillfrågade föräldrarna hade övervägt att avsluta sitt barns idrottshobby på grund av kostnader, och många uppgav att de känner familjer vars barn inte kan delta i fritidsaktiviteter av ekonomiska skäl. Mot denna bakgrund blir tillgången till fritidsaktiviteter också en fråga om jämlika möjligheter till välbefinnande och utveckling. Att öka tillgången till fritidsaktiviteter för alla unga kan därmed bidra till att stärka resiliensen både på individ- och samhällsnivå [10]. 

Idrottsföreningar har därför en viktig roll i arbetet för en mer jämlik fritid. En central utgångspunkt är att förstå att barn och unga kommer till verksamheten med olika förutsättningar och att ekonomisk utsatthet ofta är osynlig och skamframkallande. De barn eller ungdomar som avstår från att delta i tävlingar, saknar utrustning eller deltar oregelbundet behöver inte vara ointresserade. Bakom beteendet kan finnas ekonomiska omständigheter som den unga själv inte kan påverka. Samtidigt räcker medvetenhet bland ledare och tränare i sig inte alltid för att minska ekonomiska hinder för deltagande. För detta krävs också konkreta och förebyggande åtgärder i verksamheten. Även inom idrotten har behovet av att omsätta denna förståelse i praktisk handling uppmärksammats [11].

Möjligheten att delta handlar emellertid inte bara om närvaro i en aktivitet. Deltagande kan också bidra till känslor av tillhörighet, framtidstro och upplevelsen av att kunna påverka sitt eget liv. Därför är det relevant att diskutera hur hopp och aktörskap formas under uppväxten.

Hopp som resurs: att se och stärka barnets aktörskap

Hopp riktar sig mot framtiden och kan förstås som något som utvecklas i sociala och pedagogiska sammanhang [12,13,14]. Vuxna har därför ett ansvar att skapa förutsättningar för barn och unga att hoppas, samtidigt som det behöver finnas en medvetenhet om de begränsningar de möter i sin vardag. Ur ett kritiskt perspektiv kan ett passiverande synsätt på hopp framstå som naivt, eftersom hopp utan förankring i realiteter kan sakna riktning och leda till föreställningen att problem löses av sig själva eller av någon annan [12, 13].

Aktörskap handlar om människans möjligheter att påverka sin sociala kontext och formas av tidigare erfarenheter, nuvarande livsvillkor och föreställningar om framtiden [15]. Paulo Freires hoppets pedagogik stärker kritiskt tänkande, dialog och aktörskap genom att synliggöra de begränsningar som påverkar människors handlingsutrymme [13]. För barn och unga kan ekonomiska, sociala och materiella begränsningar därför påverka både deras möjligheter att agera och minska möjligheten att föreställa sig en hoppfull framtid. Att främja hopp innebär därmed inte enbart att uppmuntra barn att tänka positivt, utan också att förstå deras livsvillkor och skapa möjligheter för dem att påverka sin situation. Det innebär att man som vuxen behöver bygga tillit genom att lyssna och föra dialog snarare än att ensidigt definiera vilka möjligheter som finns. När barn och unga ges möjlighet att delta och påverka sin situation stärks också deras aktörskap [12, 13, 14].

Hopp och aktörskap utvecklas inte i ett vakuum utan i relation till andra människor och de möjligheter som erbjuds i vardagen. För barn och unga som lever i ekonomisk utsatthet kan vuxna göra stor skillnad genom att se bakom yttre beteenden och skapa förutsättningar för delaktighet. Att motverka konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet handlar inte enbart om resurser, utan också om relationer, bemötande och en vilja att skapa sammanhang där alla barn och unga kan känna framtidstro. 

Referenser:

[1] Statistikcentralen (2025). Inkomstfördelningsstatistik [webbpublikation]. Referensperiod: 2024. Statistikcentralen, https://stat.fi/sv/publikation/cm1hd62p95ovz07w050z35np7

[2] Rajala, T., Isola, A.-M., Puuronen, A., & Kallio, J. (2024). Nuorten arkipäivän kokemuksia köyhyydestä – kuvaileva teema-analyysi. Sosiaalilääketieteellinen Aikakauslehti, 61(4), 488–501. https://doi.org/10.23990/sa.130662

[3] Harju, A., & A.B. Thorød. (2011). Child Poverty in a Scandinavian Welfare Context – From Children's Point of View. Child Indicators Research, 4(2), 283–299. https://doi.org/10.1007/s12187-010-9092-0

[4] Aarresola, O., Villberg, J., Tammelin, M., & Kokko, S. (2025). Liikunnan eriarvoisuus: perheen taloustilanteen yhteys lasten ja nuorten liikkumiseen ja liikuntaharrastamiseen. Yhteiskuntapolitiikka, 90(4), 317–329. https://urn.fi/URN:NBN:fi-fe2025091095199

[5] Järvinen, C., Blomberg-Kroll, H., & Kroll, C. (2026). Poor Children in Our School? Child Poverty-Related Beliefs and Practices Among Primary School-Based Professionals in Finland. Children & Society, 40(3), 393–402. https://doi.org/10.1111/chso.12990

[6] Järvinen, C. (2026). Chained by or to the system? Exploring beliefs about child poverty and professional responsibility in Finnish social work. Journal of Poverty and Social Justice, Early View. https://doi.org/10.1332/17598273Y2026D000000080

[7] Fredricks, J. A., & Eccles, J. S. (2006). Is Extracurricular Participation Associated With Beneficial Outcomes? Concurrent and Longitudinal Relations. Developmental Psychology, 42(4), 698–713. https://doi.org/10.1037/0012-1649.42.4.698

[8] Behtoui A., Hertzberg F. och Neergard A. (red)(2020): Ungdomars fritidsaktiviteter: deltagande, möjligheter och konsekvenser. Studentlitteratur.

[9] Ferlander S. & Behtoui A. (2020) Fritidsaktiviteter och ungdomars välbefinnande  (2020) I Behtoui A., Hertzberg F. och Neergard A. (red.)(2020): Ungdomars fritidsaktiviteter: deltagande, möjligheter och konsekvenser. Studentlitteratur.

[10] Almquist, Y.B., Landstedt, E., Jackisch, J., Rajaleid, K., Westerlund, H. and Hammarström, A., (2018). Prevailing over adversity: factors counteracting the long-term negative health influences of social and material disadvantages in youth. International journal of environmental research and public health, 15(9), p.1842.

[11] Finlands Svenska Idrott. (2026). Fattigdom och idrott: En guide om att uppmärksamma ekonomiska hinder för idrottsdeltagande. Finlands Svenska Idrott. https://idrott.fi/app/uploads/sites/16/2026/03/a5-fattigdom-och-idrott-2026-se.pdf

[12] Webb, D. (2013). Pedagogies of Hope. Studies in Philosophy and Education, 32(4), 397–414. https://doi.org/10.1007/s11217-012-9336-1

[13] Freire, P. (with Araújo Freire, A. M., & Barr, R. R.). (1994). Pedagogy of hope: Reliving Pedagogy of the oppressed. Continuum.

[14] Giroux, H. A. (2007). Utopian Thinking in Dangerous Times: Critical Pedagogy and the Project of Educated Hope. In Utopian Pedagogy: Radical Experiments Against Neoliberal Globalization (pp. 25–42). University of Toronto Press. http://ebookcentral.proquest.com/lib/helsinki-ebooks/detail.action?docID=4634231

[15] Emirbayer, M., & Mische, A. (1998). What Is Agency? American Journal of Sociology, 103(4), 962–1023. https://doi.org/10.1086/231294

Texten har granskats och godkänts av Novias redaktionsråd 23.10.2026.