Foto: Ulrika Dahlberg

F.E.L.T. WOOL -projektets tredje studieresa gick till Norge, till Trondheimområdet 26-30.3.2025. Deltagare från Finland, Sverige, Estland och Litauen fick bekanta sig med lokala fårraser och företag som jobbar med ull.

Norge med sina statliga stöd för fåruppfödning och ull är i en annan position än Finland som är beroende av EU-stöd. Villkoren för dem har förändrats på sistone på ett sätt som gjort det svårare för fåruppfödare till exempel att upprätthålla naturbeten. Dessutom har Norge cirka 3 miljoner får, vilket också ger underlag för förädling och affärsverksamhet på ett helt annat sätt än i Finland där antalet får sjunkit till 115 500 år 2024.

Ullinsamlingsstationer

Norge är ett av de få land som har stationer för att samla in ullen. Det finns 11st stationer runtom i landet, som ägs av tre olika företag; Nortura, Norilia eller Fatland. Ullen samlas in med hjälp av mötesställen, inlämningsställen eller lastbilstransportering. Regeringen stöder ullstationerna, men har som krav att de ska ha personal med utbildning för ullklassificering (via Animali eller fagtjenesten for ull). Dessutom ska det finnas en anläggning för ullsortering och en ullbalpress. All ull som erbjuds skall tas emot. Av vårklippta ullen betalas det inte något åt djurägaren men av högsta kvalitetens höstull kan man få 72 norska kronor som motsvarar 5,93€ per kilo. Största delen av ullen säljs utomlands, men också några norska företag använder sig av den. Vårullen utnyttjas inte alls av de stora företagen (bortsett Norilia som säljer det till England, till sitt dotterbolag), medan mindre företag försöker komma på användningsändamål för denna ull. 80% av ull som används av de stora företagen kommer från korsningsraserna som har mestadels mjuk underull. Därmed finns det utmaningar i att också få ullen från de norska ursprungsraserna i användning.

De norska fårraserna

Sau på norska står för kortsvansat får, vilket är typiskt för de nordliga raserna. Korsningsraserna har oftast endast mjuk, kort bottenull, medan ursprungsraserna har både bottenull och täckhår för att klara sig bättre i klimatet. Under sommaren går fåren och lammen på bete på varierande landskap. I många fall är betesmarkerna gemensamma för flera fårägare.

Den vanligaste norska rasen är norsk kvit sau. Den har avlats fram av flera olika raser på 1970-talet och konstaterades till egen ras 2001. Dalasau är en norsk ras som har korsats in med sjeviot, leichester och shetlandsfår. Raskombination producerar bra med kött och ull. Modern spelsau är den andra vanligaste rasen i Norge. Den är korsad med finsk lantras och Islandsfår.

Gammelnorsk sau, även kallad vildfår, är en liten, ren lantras som inte avlats på. Rasen är väldigt härdig och tappar sin ull av sig själv, utan klippning. Vi får höra om en flock Gammelnorsk sau som levt på en ö i 10 år utan att någon skött om dem.  Av den rasen har år 1912 uppkommit gammelnorsk spelsau, för att rädda den gammelnorska rasen. Då avlades in andra fårraser: merino och leicester, senare även sjeviot. Gammelnorsk spelsau har officiellt blivit egen ras 2002.

Grå troendersau vid gårdbesök hos Ofsti fårfarm och gårdsbutik. Foto: Maja Wikström

Ett spinneri bidrar till regional utveckling

Att ullen används och fåruppfödaren får betalt för den är det bästa sättet att bevara ursprungsraserna. Det var insikten som utgjorde starten för Selbu spinneri i Klæbu, i närheten av Trondheim. Spinneriet fokuserar på att använda resurser som industrin inte vill ha – förutom fårull också fiber från husdjur som hundar, angorakaniner, alpackor, lamor, kashmirgetter och långhåriga kor. Endast Garn spinns både för egna produkter och som lönspinning, dvs. att man skickar in sin ull och får den tillbaka som garn.

Spinneriet har haft en avgörande roll för flera företag i regionen som utvecklar produkter av lokal ull. Företagarna vi träffar berättar att de tagit fram ett garn tillsammans med Selbu Spinneri enkom för sitt eget ändamål. Flera av garnen finns nu i spinneriets butik. En av samarbetsparterna är Selbu Husflidscentral, ett hushållningscenter som ägnar sig åt bevarande och spridning av lokalt hantverk. Centralen har i samarbete med muséer och lokalbefolkning samlat ihop gamla stickmönster för vantar och säljer både färdigstickade vantar och DIY-set med garn och mönster.

Familjeföretaget Tingvoll Ulls verksamhet bygger på att de köper ull direkt från bönderna, tvättar ullen själv, skickar det för att spinnas till Selbu spinneri och tillverkar sedan tröjor på stickmaskin. Tröjorna finns i naturliga färger och designen är en kombination av tradition och nya idéer av designers från regionen. Historien bakom starten av företaget är bekant för många: en fårfarmare som blivit besviken på att han fick mindre betalt för ullen än vad det kostade att klippa fåren. Den här gången ledde besvikelsen till ett samarbete mellan fårfarmaren Arnar och ullentusiasten Rose Bergslid, som hade en lämplig gård i textilbyn Tingsvoll för att ha plats för ett ulltvätteri och för stickmaskinen ”Magda”.

Rose Bergslid berättar om Tingvoll ulls verksamhet. Foto: Ulrika Dahlberg

Även andra företag vi besökte under resan hade lyckats kombinera användningen av inhemsk ull med tradition, innovation och storytelling. Vi fick se folkdräkter av inhemskt ylletyg, dekorativa band i olika mönster, täcken fyllda med norsk ull, och till och med skidmuséet hade en stor, tovad matta av ull hängande i taket för att dämpa ljudet. Mer liknande regional utveckling skulle akut behövas i Finland för att antalet får inte ska minska ytterligare, och för att också våra ursprungsraser ska bevaras.

Team Finland i Norge: Maja Wikström, Ulrika Dahlberg, Piritta Mäkinen och Anna Vasko. Foto: Ulrika Dahlberg

F.E.L.T. WOOL – Future Emergence of Local Textiles based on WOOL finansieras av NordPlus Horizontal.

Texten har granskats av Novias redaktionsråd och publicerats 25.4.2025