Foto: Voutiainen, Erkki 1961 (Museiverket)

Spannmålshalm har använts för många ändamål på gårdar och i hushåll: som strö för husdjur, som byggnadsmaterial, i hattar och korgar, och förstås i de traditionella julbockarna och himlarna. Den uppstod som en del av spannmålsodlingen, var lätt, värmeisolerande och vattenbindande och därför ett väldigt användbart råmaterial. Jordbrukets modernisering och ökade specialisering, samt tillkomsten av syntetiska material, har åsidosatt halmen i många fall, men den används fortfarande och det finns potential att återuppliva de traditionella kunskaperna kring den.

Projektet Härlig havre främjar odling av kulturspannmål och gamla kommersiella sorter i hela Finland. Detta görs genom att stärka odlingsnätverket och etablera regionala åkerspannmålsambassadörer, undersöka odlingsegenskaper och skördekvalitetsfaktorer, samt testa havrens multifunktionalitet för livsmedel och foder. Samtidigt kartläggs också användningsområden för halmen, dvs. det torkade strået från havren.

Med kulturspannmål avses äldre arter och sorter av spannmål, inklusive lantsorter, som utvecklats innan växtmaterialet genom växtförädling anpassades till stora kvävegivor och kemiska bekämpningsmedel och som har anpassat sig till lokala odlingsförhållanden under en lång tid. Gamla havresorter är betydligt högre än moderna sorter - för att inte tala om de gamla rågsorterna som växer över huvudet på människor. Den typiska höjden för de gamla havresorterna är cirka 100–120 cm, medan de förädlade är betydligt kortare. Detta betyder att också mängden havre som fås vid skörden är högre för kulturspannmål.

Vanligast är att halmen plöjs ner i åkern efter skörden. För att underlätta arbetet behöver den hackas, men tidigare har man också bränt den, för att mineralerna ska frigöras snabbare i åkern. Användning som strö för husdjur har varit och är fortfarande vanligt, tack vare halmens förmåga att binda vätska. Idag pelleteras halmen ofta då den säljs via större leverantörer, för att underlätta hanteringen. I knappa tider har halm fungerat också som tilläggsfoder åt husdjur. Nuförtiden gäller det främst för hästar som behöver banta, då halmens näringsvärde är betydligt lägre än höets.

Halm i byggnader och hattar

I byggande har man använt halm enligt tillgänglighet och rådande byggnadsmetoder. För de traditionella halmtaken lämpar sig inte havrehalmen speciellt väl, eftersom den är kortare än de andra spannmålslagens, men som isolerings- eller fyllnadsmaterial eller i konstruktioner med lera fungerar den bra. Det finns traditioner där man bygger med halmbalar där även havrehalm använts. När skörden började göras maskinellt blev det svårare att få tag på lång halm, och tillverkning av byggnadsskivor av hackad halm uppstod. Dessa användes speciellt under efterkrigstiden.

Under halmhattarnas storhetstid fanns det fabriker som tillverkade dem också i Finland. Till exempel i Borgå fanns en halmhattsfabrik från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet. Den var en betydande lokal industriell arbetsplats, särskilt för kvinnor. Fabriken tillverkade hattar och andra huvudbonader av blekt och flätad råghalm med hantverksmetoder som kombinerade lantliga råvaror, inhemsk expertis och en växande stadsmarknad. I början av 1900-talet producerades omkring 20 000 halmhattar per år men de blev omoderna på 20-talet och fabriken lades ned.

Lador med halmtak. Foto: Poutvaara, Matti, 1960–1969 (Museiverket).

Halm i hantverk och hushåll

I hushållet har halm använts för olika hantverk, såsom korgar, leksaker och flätade halmband som sedan kunde göras till väskor, plånböcker eller pannunderlag. Det som fortfarande finns i många hem är juldekorationer av halm: bockar, stjärnor, kransar och himlar som man hänger i taket. Idag är halmdekorationerna till största delen importerade.

Pannunderlag av halm. Foto: Museiverket.

Den nordiska traditionen att ta in halm på golvet vid julfirandet är välkänd. För det ändamålet var det oftast råghalm som användes. Det finns även mytiska och religiösa aspekter förknippade till halmen, inte endast praktiska. Traditionen har anor i den fornnordiska julen och kan enligt olika tolkningar ses som att halmen lades fram för de avlidna släktingarna som besökte sin hemgård på julnatten, eller som något som skulle ge lycka inför nästa års skörd. En senare kristen tolkning kopplas till Jesus som låg på halm i sin krubba.

Också i matlagning och ölbryggning har det torkade spannmålsstrået haft en roll.  Halmlådan användes för långkok av grytor, gröt och soppor. Man hettade upp rätten på spisen och la den sedan i en låda med halm och tidningspapper för att baddas i flera timmar eller över natten. När man bryggde öl användes halm för att bygga upp ett naturligt och effektivt filter i lakkärlet, vilket förhindrade att maltbädden packades och täpptes till. Som förpackningsmaterial erbjöd halmen ett förmånligt och lättillgängligt material, som även använts för frakt av ömtåliga föremål. Halm var också ett billigt material att fylla madrasser med. Den används inte längre för det ändamålet, eftersom den lätt smulas sönder, dammar och utgör en brandrisk.

Halmhimmel. Foto: Hyvönen, Markku 1990 (Museiverket).

Potential för framtiden

Att utnyttja alla delar av växten effektivt och lokalt har till stor del varit självklart förut. Idag ser samhället annorlunda ut, både i gott och ont, och sådan verksamhet skulle beskrivas som cirkulär ekonomi och utnyttjande av sidoströmmar. Avfallshantering och återvinning fungerar centraliserat, samtidigt som det är lätt att beställa hem färdiga produkter från olika delar av världen. Vi kan trots allt bli bättre på att ta tillvara lokala råvaror, som halm, i stället för att helt förlita oss på importerade och syntetiska material, som ger upphov till bland annat mikroplaster i vår omgivning. Det är viktigt att den traditionella kunskapen bevaras, men det finns också utrymme för nya innovationer baserade på lokala fibrer och biomassa. I kommande blogginlägg går vi in på moderna och nya potentiella användningsområden för halm.

Källor:

Gammals, L. (2012). Halmlåda. Yle Strömsö. https://yle.fi/a/7-559801

Gerhardt, K., Bergkvist, G., & Lundin, O. (2026). Kulturspannmål – Vad är det och hur skiljer de sig från moderna sorter av spannmål? SLU Centre for organic food and farming, Swedish University of Agricultural Sciences. https://research.slu.se/en/publications/kulturspannm%C3%A5l-vad-%C3%A4r-det-och-hur-skiljer-de-sig-fr%C3%A5n-moderna-sor/

Kettunen, M. (2026). Maatiaiskauran oljen mennyt ja nykyinen käyttö sekä tulevaisuuden käyttömahdollisuudet. Ammattikorkeakoulututkinnon opinnäytetyö. Ympäristösuunnittelija (AMK), kestävä kehitys, Hämeen Ammattikorkeakoulu (HAMK). https://urn.fi/URN:NBN:fi:amk-202604278023

Nationalmuséet (2024). Halmdekorationer från Kestilä. https://www.kansallismuseo.fi/sv/manadens-foremal/2024/olkikoristeita-kestilasta

Postbacken (i.d.). https://www.postbacken.fi/olkimuseohalmmuseum?lang=sv

Sjöberg, Josefine (2017). När halm hörde julen till. Blogg för etnologi, folkloristik och kulturanalys, Åbo Akademi. https://blogs.abo.fi/etnologi/2017/12/22/nar-halm-horde-julen-till/

Svenska litteratursällskapets arkiv (SLSA), SLSA 283.16 "Iniö. Drycker. Häfte I."

Texten har granskats och godkänts av Novias redaktionsråd 4.6.2026