Ledarskap är inte en titel. Det är inte ett hörnkontor. Det är ett hantverk som börjar med människor. Om du tror att en bra ledare bara ger order, tänk om. Den bästa ledaren står inte vid sidan, utan mitt i laget, med ärmarna uppkavlade och öronen öppna.

Oavsett om du är ny i arbetslivet, har ledaransvar eller bytt bana flera gånger sedan studietiden, möter du ledarskap varje dag.

Jag tror faktiskt lite på att vissa är födda med en gnista som gör det naturligt att ta ledarrollen. Det där självklara sättet att få människor att följa med. Visst kan det kännas som om vissa föds med att stjärnorna står rätt. Men ledarskap handlar mera om jordnära handlingar än om himlakroppar. Men, och det är ett stort men, jag är övertygad om att ledarskap också går att lära. Det är som att ha talang för musik: visst, vissa har det i blodet, men utan övning blir det bara ett falskt piano. Så nej, denna kolumn är inte veckans horoskop där jag säger att ”alla Lejon blir fantastiska chefer”. Ledarskap är en resa, inte en stjärnposition.

Vi lever i en tid där allt går fort. Mål ska nås, projekt ska levereras, och ibland känns det som om vi springer mer än vi leder. Men mitt i allt det där finns människor. Och människor behöver ord, inte bara instruktioner. De behöver känna att någon ser dem, hör dem och bryr sig. Det är där kommunikationen kommer in, inte som en punkt på agendan, utan som själva hjärtat i ledarskapet.

Empati är ett ord som ofta låter stort och teoretiskt, men i praktiken är det ganska enkelt. Det handlar om att bry sig. Att våga fråga hur någon mår och faktiskt lyssna på svaret. Att förstå att bakom varje prestation finns en människa med drömmar, oro och styrkor. Jag tror att empati är ledarskapets superkraft. Och nej, det betyder inte att man släpper på krav eller mål. Det betyder att man leder med respekt och värme.

Jag har själv inte en ledarroll i mitt nuvarande arbete, men i andra uppdrag där jag haft ansvar har jag fått feedback som jag bär med mig: att vara klar och tydlig, men alltid med empati. För mig är det en balans som gör skillnad. Att kunna sätta ramar och mål, samtidigt som man ser människan bakom uppgiften. Samtidigt tänker jag ofta att ledarskap börja med självledarskap. Att våga vara tydlig med sina egna värderingar, att stå för sina beslut och att ta ansvar för hur man påverkar andra, oavsett titeln. Vi leder alltid någon, om inte annat så oss själva. Och kanske är det just där som den viktigaste träningen sker. Jag vet att min tydliga kommunikation ibland kan uppfattas som hård, men jag tror att det är bättre än att gå som katten kring het gröt. När människor vet vad som gäller skapas trygghet och förtroende. Och för mig handlar det om att kombinera den tydligheten med värme och respekt. Att visa att man bryr sig, även när budskapet är rakt. Om jag fick beskriva min egen ledarstil skulle den bygga på öppenhet och dialog. Jag vill skapa en miljö där människor vågar säga vad de tycker, där samtalet är lika viktigt som resultatet. För mig är ledarskap inte att stå längst fram och ropa, det är att gå bredvid och visa att vi är på samma resa.

När jag läste Hilmar Thór Hilmarssons bok Samtalet fastnade jag för en enkel men kraftfull tanke: ett bra samtal bygger på empati och respekt. Det är egentligen samma sak med ledarskap. Vi behöver inte komplicera det. Vi kan börja med att lyssna, ställa frågor och våga vara mänsklig. Vi förändras genom hela arbetlivet och kanske är ledarskap just det, att våga utvecklas tillsammans, oavsett var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Resten, ja det är där magin händer. Och den magin har betydligt mer att göra med verkliga människor är med stjärntecken.

Bella Alén, alumnkoordinator vid Yrkeshögskolan Novia