Under Alumnträffen 2026 diskuterades hur arbetslivet förändras och vad som krävs för att skapa organisationer som håller över tid. I centrum stod begreppen resiliens, psykologisk trygghet och framtidens kompetenser, belysta ur både forsknings‑ och praktikperspektiv.

Programmet bestod av två keynotes följda av en paneldiskussion där perspektiv från näringsliv, offentlig sektor, vård och rekrytering möttes.

Keynote: Framtidens kompetens – vad, varför och hur?

Hertta Vuorenmaa, universitetslektor vid Hanken, alumn från Hanken

I sin keynote placerade Hertta Vuorenmaa diskussionen om resiliens i ett bredare samhällsperspektiv. Hon beskrev hur arbetslivet förändras i en kontext präglad av geopolitisk instabilitet, snabb teknologisk utveckling, ekologiska utmaningar och ökande osäkerhet. Dessa samtidiga förändringar påverkar inte bara organisationer, utan också människors vardag, hälsa och förmåga att hantera förändring.

Vuorenmaa betonade att arbete är en av våra mest centrala samhällsinstitutioner. Det är tätt sammanlänkat med identitet, mening och tillhörighet. När arbetet förändras snabbt och på djupet utmanas resiliensen på både individuell och kollektiv nivå.

Samtidigt framhöll hon att teknologisk utveckling inte är något nytt. Arbetslivet har förändrats genom alla industriella revolutioner, och det avgörande har alltid varit hur människor väljer att använda ny teknologi. Det är inte artificiell intelligens som bestämmer framtidens arbetsliv – det är vi.

Utifrån forskning, bland annat en rapport från MIT från 2020, lyfte Vuorenmaa fram att digitala nätverk och ny teknologi fortfarande erbjuder stora möjligheter. Rätt använda kan de bidra till ett mer globalt, hållbart och resilient arbetsliv som inkluderar fler, även i delar av världen där arbetslivets förutsättningar i dag är svagare.

En central poäng var dock att denna potential inte realiseras automatiskt. Den förutsätter att vi vågar tänka om hur vi arbetar, hur vi organiserar våra organisationer och hur vi strukturerar samhället. En naturlig startpunkt är kompetenser och färdigheter, men dessa kan inte förstås som enbart individuella krav på den enskilda människan. De måste byggas tillsammans med organisationer, ledarskap och strukturer som möjliggör lärande och inkludering.

Keynote: Kulturer som håller – då psykologisk trygghet möter resiliens

Christoffer Ericsson (FD), lektor vid Arcada, alumn från Arcada 

I sin keynote fokuserade Christoffer Ericsson på sambandet mellan resiliens och organisationskultur. Han problematiserade synen på resiliens som en individuell egenskap och betonade i stället att resiliens är ett resultat av det sammanhang människor verkar i.

Ett centralt begrepp i detta sammanhang är psykologisk trygghet. Ericsson klargjorde att psykologisk trygghet inte handlar om bekvämlighet, konfliktfrihet eller sänkta krav. Det handlar om möjligheten att uttrycka idéer, ställa frågor, lyfta oro och erkänna misstag utan rädsla för sociala konsekvenser.

Med stöd i omfattande forskning, bland annat studier av högpresterande team, visade han att psykologisk trygghet är en grundförutsättning för lärande, innovation och hållbar prestation. Samtidigt betonade han att trygghet måste kombineras med tydlighet och ansvar. Utan tydliga förväntningar riskerar organisationer stagnation; utan trygghet riskerar de tystnad, stress och utbrändhet.

Ericsson framhöll också att psykologisk trygghet inte kan beslutas fram uppifrån. Den måste upplevas i vardagen och mäts bäst genom de tysta rösterna i organisationen. Därför är ledarskap, både formellt och informellt, avgörande för att skapa kulturer som faktiskt håller över tid.

Paneldiskussion: Framtidens arbetsliv – är resiliens den nya konkurrensfördelen?

I panelen deltog Denise Johansson, Co‑CEO på Enfuce och alumn från Högskolan på Åland, Jan D. Oker‑Blom, chef för samhällsrelationer på Fiskars Group och ansvarig chef för Fiskars bruk, alumn från Helsingfors universitet, Ronja Saxén, avdelningsskötare och forskare, alumn från Novia, samt Timo Harju, psykolog och seniorkonsult på MPS samt verksam vid Mehiläinen, alumn från Åbo Akademi.

Paneldiskussionen tog avstamp i en gemensam erfarenhet bland deltagarna: arbetslivet förändras snabbt, ofta snabbare än både organisationer och samhällsstrukturer hinner med. Frågan var därför inte om resiliens behövs, utan hur den faktiskt byggs i praktiken.

Ur ett näringslivsperspektiv pekade Denise Johansson på att resiliens i ett internationellt fintechbolag inte handlar om att ta sig igenom kriser. I stället handlar det om att bygga något som håller över tid. I en bransch med snabb förändring, ökande reglering och hög komplexitet blir långsiktighet avgörande. Beslut behöver därför fattas med stabilitet och förtroende som tydliga riktmärken. Företagets resa har rymt perioder av knapp finansiering, pandemin och geopolitisk osäkerhet. Det som utifrån kan se ut som en rak utveckling är i praktiken resultatet av en rad medvetna prioriteringar. Det handlar om var man väljer att lägga sitt fokus, och lika mycket om vad man väljer bort. Johansson återkom särskilt till betydelsen av kultur och människor för att bygga organisatorisk resiliens. I betalningsbranschen är förtroende centralt, och ett starkt fokus på regelefterlevnad är en grund för långsiktig stabilitet. Psykologisk trygghet, i kombination med tydligt ansvarstagande, är avgörande för att kunna navigera både förändring och press. Samtidigt kräver branschen ständig vaksamhet. Föränderliga bedrägerimönster och nya regulatoriska krav gör att resiliens också handlar om att ligga steget före. Avslutningsvis lyfte Johansson att resiliens även är en ledarskapsfråga. Det handlar om att våga fatta beslut, att vara förankrad i sin inre kompass och att förstå vad som är viktigt att hålla fast vid, och vad som faktiskt behöver släppas.

Samtalet rörde sig därefter mot de strukturella ramar som omger organisationer. Jan D. Oker‑Blom lyfte hur både politiken och stora bolag ofta rör sig långsamt, samtidigt som omvärlden förändras snabbt. Demokratiska processer tar tid, och stora organisationer är tröga att styra om. Det skapar en eftersläpning som blir särskilt synlig vid globala kriser, förändrade handelsvillkor eller snabba marknadsförskjutningar. Även när risker kan anas i förväg är det långt ifrån alltid klart hur man ska agera eller vilka konsekvenser besluten får. Här blir flexibilitet och förmågan att ompröva centrala delar av resiliens på organisationsnivå avgörande.

Från vårdens perspektiv gav Ronja Saxén en bild av ett arbetsliv där kraven ökar samtidigt som resurserna minskar. I välfärdssektorn ställs höga förväntningar på kvalitet, tillgänglighet och effektivitet, ofta parallellt med omfattande besparingar. Den ekvationen går sällan ihop utan att det påverkar människor. Saxén betonade därför vikten av närvarande ledarskap och psykologisk trygghet i teamen. Att skapa en känsla av att man står på samma nivå, trots hierarkier och administrativa krav, blir avgörande för att människor ska orka och känna mening i sitt arbete.

Resiliens diskuterades också ur ett individ‑ och arbetsmarknadsperspektiv. Timo Harju kopplade begreppet till rekrytering och självledarskap. I praktiken efterfrågas sällan “resiliens” som ett uttalat krav, men egenskaper som nyfikenhet, samarbetsförmåga, kritiskt tänkande och vilja att lära nytt blir allt viktigare. Samtidigt betonade Harju att organisationer har ett stort ansvar: utan tydliga roller, realistiska förväntningar och fungerande strukturer är det orimligt att kräva att individer ska vara resilienta.

Diskussionen återkom flera gånger till frågan om var gränsen går mellan individens ansvar och arbetslivets utformning. Om resiliens blir ett krav för att överleva i arbetslivet, vad säger det då om de strukturer vi har byggt? Här lyftes behovet av att se människan i ett helhetsperspektiv, arbetslivets krav samverkar alltid med resten av livet. Återhämtning, sömn och privatliv påverkar i hög grad hur människor klarar förändring, oavsett hur välfungerande organisationen är.

Samtidigt fanns en tydlig vilja att inte fastna i pessimism. Flera paneldeltagare betonade vikten av att kunna formulera en trovärdig framtidstro. Resiliens kräver inte bara trygghet och struktur, utan också en riktning, en känsla av att det finns något bättre längre fram. Den framtiden uppstår dock inte av sig själv. Den kräver medvetna val, mod att tänka om och ett arbetsliv som organiseras på ett sätt som faktiskt håller

Sammanfattande reflektion

Alumnträffen visade att resiliens inte är ett modeord, utan en nödvändig förmåga i ett arbetsliv som förändras snabbt. Samtidigt var budskapet tydligt: resiliens kan inte krävas av individer utan att organisationer och samhälle tar sitt ansvar.

Genom psykologisk trygghet, tydliga strukturer och ett medvetet förhållningssätt till teknologi finns det möjligheter att bygga ett arbetsliv som inte bara är effektivt – utan också hållbart, inkluderande och mänskligt.

Tack – och en sista, viktig fråga

Avslutningsvis vill vi rikta ett varmt tack till alla alumner som medverkade i programmet och delade med sig av sina perspektiv, erfarenheter och reflektioner. Ett lika stort tack går till alla alumner som deltog i Alumnträffen, på plats och på distans, och som genom sitt engagemang bidrog till ett levande och meningsfullt samtal.

Samtalen under dagen visade tydligt att resiliens, psykologisk trygghet och framtidens arbetsliv inte är abstrakta begrepp. De handlar om människor. Om vardag, ansvar, förväntningar och möjligheter. Om hur vi organiserar arbete, hur vi leder och hur vi tar hand om oss själva och varandra i en tid av ständig förändring.

Kanske är därför den viktigaste frågan inte den mest avancerade eller strategiska. Kanske är den enklaste också den mest avgörande:  Hur mår du?  Att stanna upp och ställa den frågan, till oss själva och till varandra, är inte ett tecken på svaghet. Det är en förutsättning för lärande, för hållbar utveckling och för ett arbetsliv som faktiskt håller över tid. Och det är där allt börjar.

Vill också rikta ett varmt tack till  Hanken, Arcada, Högskolan på Åland, Åbo Akademi och Helsingfors universitet som genom sitt samarbete gjorde Alumnträffen möjlig och bidrog till ett brett, tvärvetenskapligt och meningsfullt samtal.

Bella Alén, alumnkoordinator vid Yrkeshögskolan Novia